Miss journalist

Jag förstår det verkligen inte, och jag kommer förmodligen heller aldrig att göra det. Detta är en sorgens dag och jag tvivlar på att jag någon gång igen kommer att få uppleva den där känslan som bara du lyckades frammana. Det var liksom du och jag. Vad ska jag nu ta mig till? Jag vill inte leva ett liv utan dig. Precis innan du gjorde det där förbjudna, lovade vi varandra det motsatta. Precis innan du tog steget skrev du: "Jag kommer alltid att finnas här för dig." Jag orkar inte mer nu. Du var min livboj som höll mig vid liv. Du gjorde så att jag ej sjönk. Nu är jag övergiven och rädd. Varför gjorde du det?

Dagens historielektion måste ha varit den hemskaste någonsin. Där sitter jag och kämpar på med en uppgift då allting helt plötsligt stannar upp. S springer fram och beklagar. Sedan minns jag inte mycket mer än att luften tog slut. Jag står vid skåpen, S har försvunnit efter att ha agerat bärhjälp och Victor drar med mig ut. Vad hände innan dess? Jag har faktiskt ingen aning.

Vi återvänder till skolbyggnaden och jag sitter som i koma under hela svenskan. H försöker berätta vad som ska göras, men jag har fortfarande ingen aning om vad hon sa. Jag sjunker ihop på golvet och de tre musketörerna bär ner mig till caféet. Jag vet varken vad som sägs eller görs och nästa gång jag reagerar sitter jag instängd i ett äckligt klassrum med B framför mig. Jag får panik och springer ut. Jag kommer tillbaka, sitter ett tag och går sedan igen. U trycker ner mig i en soffa. Vi pratar lite, D kommer in i rummet och jag går. Jag är återigen i det äckliga klassrummet. Jag gör absolut ingenting och hamnar på en bänk. Hur hamnade jag där? Petrus försöker få mig att börja leva igen och jag vägrar. Jag sitter där i min ensamhet. B springer förbi med ett leende. Jag hatar hur hon ler. Varför ska hon ha ett leende på läpparna när något sådant här har hänt!?

Jag möter Bex och brister ut i gråt. S kommer och tröstar och sedan gör även U en insats. Jag är förvirrad. Jag får inte luft. Jag vill kräkas. Jag vill inget hellre än att försvinna.

Kanske borde jag ha följt min lärares råd och skolkat från resten av dagen, men hade det egentligen hjälpt? Hon är ju död oavsett om jag får ogiltig frånvaro eller inte. Jaja, det är ju i alla fall inte varje dag som en lärare uppmanar till skolk.

Jag pratar med hennes mamma som berättar att hon hittades med en pillerburk i ena handen och ett brev till mig i den andra. Det brister igen. Tårarna tycks aldrig vilja sluta rinna. Hon är borta föralltid...

Svullen och rosig sitter jag här och leker osocial mot våra gäster. Fast jag ska snart återgå till dem igen. Kände bara för att skriva av mig lite först.

Jag hann precis att städa klart det sista innan de anlände (vilket är lika med lycka).
Nyss åt vi nybakat och nu ska vi mysa framför brasan. Stunder att värdesätta.

Well, det jag utlovade i föregående inlägg kommer när jag har tagit adjö av Svinet och hans kompanjon. Håll ut!

---

Update: Nu kommer det som jag lovade er tidigare. Veckan har gått i ett och det känns som om jag sitter instängd i en garderob. Ehm, ja. Här kommer i alla fall en simpel sammanfattning av min vecka: Träning, utprovning av studentmössa, jobb, möte, stress, Snygg-Jesus, körlektion och intervju med "Idol"-Sven. Utöver detta har vi helgen, men vad jag gjorde då går att läsa i tidigare inlägg.
I veckan som kommer väntar en resa till England som jag verkligen ska passa på att njuta av. Något sådant kan verkligen behövas i det påträngande höstmörkret. Jag längtar så att det gör ont. Bara packning och växling av pengar som återstår nu. England, here I come!

/S

"...och då blir du lastbilschaffis."
Den där S kan verkligen få till det ibland.

Jag har kommit på att jag måste skärpa mig när det gäller bloggen, vilket jag också ska göra. Ni lär förmodligen att märka en markant skillnad framöver.

Det är natt och jag sitter här med musik i lurarna. Jag är verkligen helt slut efter dagen. Allt började med att jag tvingades stiga upp tidigt(?) för att åka in till sta'n och jobba. Det var höstmarknad och jag agerade jobbig intervjuare som alla egentligen bara ville slippa undan. Men men, när jag väl hade fått det material jag behöver för att färdigställa reportaget, ägnade jag mig istället åt att själv njuta av marknaden. Resten av dagen orkar jag faktiskt inte med att berätta om.
Imorgon ska jag först till Ch. och därefter väntar jobb och gäster.

Nu ska jag krypa ner under täcket i ett försök att sova.

/S